Min Torn-händelse
Man brukar kalla stora, livsavgörande händelser i livet för "Tornhändelser", sådana där saker som förändrar inte bara kanske ens livssituation, utan också hur man ser på livet. Jag har haft en hel rad sådana livsavgörande händelser i livet - kanske har jag en speciell dragningskraft till just kortet Tornet i Tarotleken - och den mest avgörande av dessa skedde den 7/12 1997. Ja, jag lider av ÅNN, Ålderbetingad NärminnesNedsättning, men vissa datum glömmer man ändå aldrig. Det var den dagen då hela vårt hus brann ner till grunden och ALLT försvann. Jag var så ställd att jag till och med ringde 90 000 istället för 112! Min älskade dotter då 13 år var den enda som höll huvudet kallt och tillkallade brand¨kåren. TACK! Sedan gick hon ut och drämde armen i ett träd så benen bröts! Själv gick jag fram och tillbaka på gatan utanför och gapskrattade, snacka om att få en tegelsten i huvudet. Universum hade ju knackat mig snällt på axeln så länge att det var dags att slå av på takten och njuta av livet, men naturligtvis hade jag inte lyssnat. Tankarna hade ofta vandrat till tiden jag bodde i Amerika och gick i skolan och var FATTIG. Urfattig. Jag läste till elektronikingenjör och hade vansinnigt roligt, men som sagt, hade inga pengar och där tar man inte studielån, utan jag fick gå heltid på skolan och dessutom jobba för uppehället. Men det häftiga var att JAG VAR LYCKLIG!!!
Universum, gudarna Shamash (Solen) och Sin (månen) hade ofta påmint mig om att pengar inte är nyckeln till lycka och jag arbtade då dygnet runt med hästarna....se www.lazybee.se Lite tur blandat med skicklighet och lagom mycket våghalsighet hade gjort att jag hamnade bland den svenska eliten i några westernridningsgrenar och tillsammans med min långörade tävlingshäst Jets Zippin Lady turnerade runt hela norra Europa med blandade framgångar. Jag brukar säga att jag kunde åka till "stan" (Vetlanda på den tiden) och köpa vad jag ville ha, men när jag kom innanför dörren hemma var det bara att slänga "leksakerna" på sängen, för vad jag än köpte så hade jag inte tid att "leka" med det. Och med leksaker menar jag kristaller, nya böcker eller en ny pendel eller så. Det var innan jag hade lärt mig Tarot. Alla talade och skrev om Vattumannens Tidsålder som stod för dörren och jag som de flesta andra blev drabbad av en ökad andlighet och medvetenhet om vår egen dödlighet. Religion av alla slag har intresserat mig sedan barnsben och jag gick ur svenska kyrkan (med mammas tillstånd) redan som 15-åring, och i USA hade jag konverterat till katolik...fråga mig inte varför. Kanske var det den vackra musiken, kyrkorna, de välluktande rökelserna och bönerna. Jag vet inte. Men här stod jag nu på vägen och såg vår vackra 250 kvm mangårdsbyggnad från 1899 försvinna i 30 meter höga lågor. Gudarna ville att jag skulle bli fattig igen. De hade naturligtvis hört att jag beklagat mig över att jag inte ha tid för mina "leksaker", och att när jag nu som snart 50-åring såg tillbaka på livet med perspektiv, så insåg jag att just de där åren i USA var de lyckligaste i mitt liv trots att jag aldrig varit så fattig, varken förr eller senare!
Här började min Resa. Vi kunde ju inte flytta till en nödlägenhet i en närliggande by, eftersom vi hade över 20 hästar i stallet intill och även om det inte är fölningssäsong i december så kändes det inte bra att inte bo intill djuren som vi levde, andades och arbetade med, varför vi temporärt flyttade in i bodelen i vår tävlingshästlastbil. Tre bäddar, tre personer, sammanlagt två kvadratmeter golvyta och julen för dörren. Torrdass fanns 50 meter från lastbilen och det fanns gasolkök i bilen och rinnande vatten i stallet intill. Det var intressanta tre veckor innan försäkringsbolaget placerade en byggnadsbarack i oss att bo i till dess det NYA HUSET hade byggts upp. Det var en intressant tid att också bo på denna trånga yta i det år det tog att komma till rätta igen. Vänner kom med handdukar, en stekpanna, en kastrull, och kläder och lite av varje som vi kunde tänkas behöva. Kul var det att handla: man går in i affären - vilken som helst - och plockar en sak av varje för man äger absolut INGENTING!
Tanken var inte att den här Torn-händelsen skulle handla om branden i sig, utan hur branden ledde till Tarot. Hundarna vi hade vid branden lyckades vi rädda utan några problem, men Hpkans lilla Pam råkade bli sjuk strax efter att vi flyttat in i det nya huset. Det här skedde på våren för exakt tio år sedan. Håkan skulle fylla 50 och jag hade ingen aning om vad jag skulle ge honom i present, men en valp var ju en självklarhet efter lite tänkande. Och en Parson Russell Terrier, så klart, Det blev starten för vad som skulle komma att så småningom bli Trollpackans Kennel, www.lazybee.se/parson
Och inte fanns det några valpar leveransklara för tillfället. Jag vet inte vad jag skulle tro, men då tyckte jag i alla fall att om man ville ha en valp, så ringde man runt till uppfödare tills man hittade någon som hade en kvar. Men det fanns inte en valp att uppbringa i hela svea rike. Nu hör det till saken att vi hade importerat hästar från Amerika och Tyskland, så det tog inte lång stund att fundera ut att man kunde köpa hund utomlands. Sagt och gjort. Ett par telefonsamtal senare jade jag fått kontakt med Barsettas kennel i Cornwall i England. De hade en tik som skulle valpa tre dagar efter Håkans födelsedag, så jag betalade valpen i förskott (för att de inte skulle kupera svansen på henne) och målade ett porträtt av hunden och hur det kändes som att den skulle se ut. Det dråpliga var att den bilden nu sitter på spishyllan tillsammans med en porträttbild av "Pillan", och jag hade - innan hon var född - målat av henne EXAKT så som hon kom att se ut! Åtta veckor senare var det dags att hämta valpen. Från England är det ju ingen karantän eftersom de inte har rabies.
Visst visste jag att man kör på vänster sida i England, men inte hade jag funderat något speciellt på det när jag beställt flygbiljett och hyrbil så det blev ett plötsligt uppvaknande på fel sida av vägen innan jag så småningom rullade en liten Honda åt rätt håll. Jag hade tre dygn på mig att bila från Gatwick i London till St Ives, allra längst ut på Cornwalls spets. Jag hade kikat på kartan efter sevärdigheter på vägen och hade prickat in Tintagel och Stonehenge. Och det var i Tintagel det hände.
Legenden om Riddarna Kring Runda Bordet och Kung Arthur har väl inte undgått någon? Ja, det här var visserligen innan filmen gjorde sagan populär igen, men eftersom jag växte upp i en tid när man fortfarande läste böcker så var Riddarna Kring Runda Bordet en av de där klassikerna man läste om och om igen. Om hur Merlin, trollkarlen, förhäxade Igraine att tro att Uthor Pendragon var hennes man, så att han kunde lägra henne i slottet Tintagel och därvid avla just Kung Arthus. Ruinerna till borgen står kvar, piskade av vattnet från Irländska sjön, svart vatten, och jag kom dit och parkerade bilen där jag kunde hitta en plats klockan tre på natten. Vaknade genomkyld efter ett par timmar och vandrade över de dimfyllda hedarna ner till ruinerna vid strandkanten ensam i en pinande blåst, men precis hänförd av det stora i händelsen. Precis som jag skulle gjort som barn klättrade jag omkring i ruinerna och lekte (i tanken) medan jag klättrade ner till Merlins grotta. Jag ville att tiden skulle gå så att jag skulle kunna besöka någon av de otaliga turistbutikerna uppe i byn. När de äntligen öppnade stod jag och hängde på dörren. Jag köpte någon bok (Synkronicity!) och en ring och ett keltiskt armband i pewter och ametist som jag fortfarande äslar och bär och gick sedan till kassan och det var där det´hände.
På en hylla bakom kassörskan sto2d det en rad med små kartonger. De formligen SKREK åt mig: köp mig! Klp mig! köp mig!!! Jag frågade vad det var och hon svarade Tarotlekar. Jag stod som förstenad.
- Jag skall ha en, sa jg bara. Men stoppa den i en påse så jag slipper röra vid den.....
Det var min första Tarotlek.
Till historien hör att min mamma gick och spådde sig hos Sibyllorna på Gröna Lund med jämna mellanrum, precis som hennes mamma hade gjort före henne. Jag hade hört historien tusentals gånger: Helga Maria Stålkrona, min mormor, hade spått sig en gång i veckan. En dag sade spådamen till henne att - "Idag spår jag dig inte" och en vecka senare var min mormor död. Hon dog på min mammas 8-årsdag, den 30 mars, 1935. Det var en oförklarlig inflammation i hjärtsäcken och i tiden innan penicillin. Och mamma pratade naturligtvis ofta om sin mamma som hon aldrig hade fått lära känna och sade varje gång: -- "Spå dig inte! Det är FARLIGT!" (Sedan att HON spådde sig själv, var liksom alla mammors "gör som jag säger, gör inte som jag gör"). Det här förklarar kanske varför jag inte vågade röra ens vid kartongen som innehöll kortleken. Jag stoppade ner den i väskan och tänkte inte mer på saken förrän jag plockade upp den när jag packade upp hemma igen.
Det här var 1999. I år är det 2009. Det är precis tio år sedan. Tio år sedan är inte lång tid att spå och hålla på med kort, men jag brukar säga om det som jag gör om livet:: -- "Det är inte åren som räknas, det är milen". Och det blev många Tarotliv. Men nu vet ni vad det var som gjorde att jag kom över min allra första Tarotlek. Jag läste med den en enda gpng. En enda läsning, en mycket betydelsefull sådan, men den är privat....tror jag....vi får väl se.
För att göra denna långa historia lite kortare, så skall jag berätta att det tog två månader innan jag vågade packa upp leken och jag köpte mycket snart en till (och en till och en till och en till....) som jag arbetade med. Idag inser jag att tarotleken endast är 78 stycken papperslappar och DE är inte magiska. Det är JAG som är magisk. Det är JAG tillsammans med mina guider gör Tarot magisk. Men det är en historia till en annan dag. För nu räcker det för er att veta att ingen ännu har kunnat förklara HUR Tarot fungerar, vi kan bara konstatera ATT det fungerar....kanske har det att göra med kvantumfysik som någon föreslagit, kanske är det synkronitet, kanske är det helt enkelt en Gud eller Gudinna av något slag som är med och inverkar....nu skall jag i alla fall änvända dem lite....trots att jag egentligen inte behöver dem längre. Korten är ett hjälpmedel, ett verktyg, en nyckel till att "koppla upp sig" till ett högre medvetande. Ett jungianskt, kollektivt medvetande som vi alla har del i. Vårt Universum!
Ha en härlig vårdag!
~*~*~ Gun-Britt, Trollpacka
Universum, gudarna Shamash (Solen) och Sin (månen) hade ofta påmint mig om att pengar inte är nyckeln till lycka och jag arbtade då dygnet runt med hästarna....se www.lazybee.se Lite tur blandat med skicklighet och lagom mycket våghalsighet hade gjort att jag hamnade bland den svenska eliten i några westernridningsgrenar och tillsammans med min långörade tävlingshäst Jets Zippin Lady turnerade runt hela norra Europa med blandade framgångar. Jag brukar säga att jag kunde åka till "stan" (Vetlanda på den tiden) och köpa vad jag ville ha, men när jag kom innanför dörren hemma var det bara att slänga "leksakerna" på sängen, för vad jag än köpte så hade jag inte tid att "leka" med det. Och med leksaker menar jag kristaller, nya böcker eller en ny pendel eller så. Det var innan jag hade lärt mig Tarot. Alla talade och skrev om Vattumannens Tidsålder som stod för dörren och jag som de flesta andra blev drabbad av en ökad andlighet och medvetenhet om vår egen dödlighet. Religion av alla slag har intresserat mig sedan barnsben och jag gick ur svenska kyrkan (med mammas tillstånd) redan som 15-åring, och i USA hade jag konverterat till katolik...fråga mig inte varför. Kanske var det den vackra musiken, kyrkorna, de välluktande rökelserna och bönerna. Jag vet inte. Men här stod jag nu på vägen och såg vår vackra 250 kvm mangårdsbyggnad från 1899 försvinna i 30 meter höga lågor. Gudarna ville att jag skulle bli fattig igen. De hade naturligtvis hört att jag beklagat mig över att jag inte ha tid för mina "leksaker", och att när jag nu som snart 50-åring såg tillbaka på livet med perspektiv, så insåg jag att just de där åren i USA var de lyckligaste i mitt liv trots att jag aldrig varit så fattig, varken förr eller senare!
Här började min Resa. Vi kunde ju inte flytta till en nödlägenhet i en närliggande by, eftersom vi hade över 20 hästar i stallet intill och även om det inte är fölningssäsong i december så kändes det inte bra att inte bo intill djuren som vi levde, andades och arbetade med, varför vi temporärt flyttade in i bodelen i vår tävlingshästlastbil. Tre bäddar, tre personer, sammanlagt två kvadratmeter golvyta och julen för dörren. Torrdass fanns 50 meter från lastbilen och det fanns gasolkök i bilen och rinnande vatten i stallet intill. Det var intressanta tre veckor innan försäkringsbolaget placerade en byggnadsbarack i oss att bo i till dess det NYA HUSET hade byggts upp. Det var en intressant tid att också bo på denna trånga yta i det år det tog att komma till rätta igen. Vänner kom med handdukar, en stekpanna, en kastrull, och kläder och lite av varje som vi kunde tänkas behöva. Kul var det att handla: man går in i affären - vilken som helst - och plockar en sak av varje för man äger absolut INGENTING!
Tanken var inte att den här Torn-händelsen skulle handla om branden i sig, utan hur branden ledde till Tarot. Hundarna vi hade vid branden lyckades vi rädda utan några problem, men Hpkans lilla Pam råkade bli sjuk strax efter att vi flyttat in i det nya huset. Det här skedde på våren för exakt tio år sedan. Håkan skulle fylla 50 och jag hade ingen aning om vad jag skulle ge honom i present, men en valp var ju en självklarhet efter lite tänkande. Och en Parson Russell Terrier, så klart, Det blev starten för vad som skulle komma att så småningom bli Trollpackans Kennel, www.lazybee.se/parson
Och inte fanns det några valpar leveransklara för tillfället. Jag vet inte vad jag skulle tro, men då tyckte jag i alla fall att om man ville ha en valp, så ringde man runt till uppfödare tills man hittade någon som hade en kvar. Men det fanns inte en valp att uppbringa i hela svea rike. Nu hör det till saken att vi hade importerat hästar från Amerika och Tyskland, så det tog inte lång stund att fundera ut att man kunde köpa hund utomlands. Sagt och gjort. Ett par telefonsamtal senare jade jag fått kontakt med Barsettas kennel i Cornwall i England. De hade en tik som skulle valpa tre dagar efter Håkans födelsedag, så jag betalade valpen i förskott (för att de inte skulle kupera svansen på henne) och målade ett porträtt av hunden och hur det kändes som att den skulle se ut. Det dråpliga var att den bilden nu sitter på spishyllan tillsammans med en porträttbild av "Pillan", och jag hade - innan hon var född - målat av henne EXAKT så som hon kom att se ut! Åtta veckor senare var det dags att hämta valpen. Från England är det ju ingen karantän eftersom de inte har rabies.
Visst visste jag att man kör på vänster sida i England, men inte hade jag funderat något speciellt på det när jag beställt flygbiljett och hyrbil så det blev ett plötsligt uppvaknande på fel sida av vägen innan jag så småningom rullade en liten Honda åt rätt håll. Jag hade tre dygn på mig att bila från Gatwick i London till St Ives, allra längst ut på Cornwalls spets. Jag hade kikat på kartan efter sevärdigheter på vägen och hade prickat in Tintagel och Stonehenge. Och det var i Tintagel det hände.
Legenden om Riddarna Kring Runda Bordet och Kung Arthur har väl inte undgått någon? Ja, det här var visserligen innan filmen gjorde sagan populär igen, men eftersom jag växte upp i en tid när man fortfarande läste böcker så var Riddarna Kring Runda Bordet en av de där klassikerna man läste om och om igen. Om hur Merlin, trollkarlen, förhäxade Igraine att tro att Uthor Pendragon var hennes man, så att han kunde lägra henne i slottet Tintagel och därvid avla just Kung Arthus. Ruinerna till borgen står kvar, piskade av vattnet från Irländska sjön, svart vatten, och jag kom dit och parkerade bilen där jag kunde hitta en plats klockan tre på natten. Vaknade genomkyld efter ett par timmar och vandrade över de dimfyllda hedarna ner till ruinerna vid strandkanten ensam i en pinande blåst, men precis hänförd av det stora i händelsen. Precis som jag skulle gjort som barn klättrade jag omkring i ruinerna och lekte (i tanken) medan jag klättrade ner till Merlins grotta. Jag ville att tiden skulle gå så att jag skulle kunna besöka någon av de otaliga turistbutikerna uppe i byn. När de äntligen öppnade stod jag och hängde på dörren. Jag köpte någon bok (Synkronicity!) och en ring och ett keltiskt armband i pewter och ametist som jag fortfarande äslar och bär och gick sedan till kassan och det var där det´hände.
På en hylla bakom kassörskan sto2d det en rad med små kartonger. De formligen SKREK åt mig: köp mig! Klp mig! köp mig!!! Jag frågade vad det var och hon svarade Tarotlekar. Jag stod som förstenad.
- Jag skall ha en, sa jg bara. Men stoppa den i en påse så jag slipper röra vid den.....
Det var min första Tarotlek.
Till historien hör att min mamma gick och spådde sig hos Sibyllorna på Gröna Lund med jämna mellanrum, precis som hennes mamma hade gjort före henne. Jag hade hört historien tusentals gånger: Helga Maria Stålkrona, min mormor, hade spått sig en gång i veckan. En dag sade spådamen till henne att - "Idag spår jag dig inte" och en vecka senare var min mormor död. Hon dog på min mammas 8-årsdag, den 30 mars, 1935. Det var en oförklarlig inflammation i hjärtsäcken och i tiden innan penicillin. Och mamma pratade naturligtvis ofta om sin mamma som hon aldrig hade fått lära känna och sade varje gång: -- "Spå dig inte! Det är FARLIGT!" (Sedan att HON spådde sig själv, var liksom alla mammors "gör som jag säger, gör inte som jag gör"). Det här förklarar kanske varför jag inte vågade röra ens vid kartongen som innehöll kortleken. Jag stoppade ner den i väskan och tänkte inte mer på saken förrän jag plockade upp den när jag packade upp hemma igen.
Det här var 1999. I år är det 2009. Det är precis tio år sedan. Tio år sedan är inte lång tid att spå och hålla på med kort, men jag brukar säga om det som jag gör om livet:: -- "Det är inte åren som räknas, det är milen". Och det blev många Tarotliv. Men nu vet ni vad det var som gjorde att jag kom över min allra första Tarotlek. Jag läste med den en enda gpng. En enda läsning, en mycket betydelsefull sådan, men den är privat....tror jag....vi får väl se.
För att göra denna långa historia lite kortare, så skall jag berätta att det tog två månader innan jag vågade packa upp leken och jag köpte mycket snart en till (och en till och en till och en till....) som jag arbetade med. Idag inser jag att tarotleken endast är 78 stycken papperslappar och DE är inte magiska. Det är JAG som är magisk. Det är JAG tillsammans med mina guider gör Tarot magisk. Men det är en historia till en annan dag. För nu räcker det för er att veta att ingen ännu har kunnat förklara HUR Tarot fungerar, vi kan bara konstatera ATT det fungerar....kanske har det att göra med kvantumfysik som någon föreslagit, kanske är det synkronitet, kanske är det helt enkelt en Gud eller Gudinna av något slag som är med och inverkar....nu skall jag i alla fall änvända dem lite....trots att jag egentligen inte behöver dem längre. Korten är ett hjälpmedel, ett verktyg, en nyckel till att "koppla upp sig" till ett högre medvetande. Ett jungianskt, kollektivt medvetande som vi alla har del i. Vårt Universum!
Ha en härlig vårdag!
~*~*~ Gun-Britt, Trollpacka
Kommentarer
Trackback
